Rebecka

Har vi ångest eller är vi bekväma?
Idag under lunchen pratade jag med några kollegor om psykisk ohälsa. Den ena parten, som i fråga är 74 år (!!) gammal, berättade ödmjukt att på "hans tid" fanns det ingenting som hette ångest eller ont i psyket. Inte tusan är jag ensam om att ibland känna en uns ångest över att man behöver åka till jobbet en trist, gråmulen tisdag - men med handen på hjärtat grundar det sig i att vi bara är lite bekväma. Min kära kollega berättade att de bara var lediga på söndagar, vilket i sig var roligt, men därefter körde man 110% igen utan att blinka. Föreställ er vilken kalabalik det hade inträffat på er arbetsplats om bossen hade sagt: "På lördag kör vi morgonmöte, 08.00!". Istället jobbar vi 08-17 måndag - torsdag, sedan slutar vi 14.00 på fredag och är lediga i två dagar, trots detta är ångest ett vanligt fenomen i vår vardag. 
 
 
 
Har människan utvecklats till att känna efter för mycket, eller är vårt Svenssons-liv försämrat nu jämfört med då? Även om jag kan känna ångest över att behöva gå till skolan/jobbet/whatever så ger jag mig tusan på att göra det, precis som ni säkerligen också gör när er energi tryter. Hjälper eller stjälper vår nyutvecklade kunskap om människan psykologiska funktion oss i vår vardag? That´s the question. Min personliga åsikt är att vi har dålig självdiciplin på vårt psyke - do your shit.
 
 
Misstolka mig rätt nu! Jag har full förståelse för människor som lider av psykiskt ohälsa och ångest. All respekt till er!
 
Vänder mig till er människor som ibland kan känna en liten liten klump i magen över någonting så basic som att gå till ditt jobb, som du förövrigt gillar.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress